<3
Make way for the positive day
Det kanske är solen som gör det men jag mår så jävla bra just nu även fast jag är sjukt bakis, orkar itne ens sitta i den underbara solen :( Men ärligt talat så är det mina vänner som får mig att skina, dom lyfter upp mig så att jag känner att jag hör hemma någonstans, det är sjukt hur mycket jag inte visar för dem, jag skulle kunna ge dem hela världen om jag kunde! Kärlek på er, ni vet vilka ni är!
Valborg, jag lääängtar, jag ska på förmodligen årets bästa fest (2 dygn ju!) och festa gärnet, vi får se hur det går men det kommer vara kul! ;) Jag orkar inte skriva mycket, väntar på min lasange som älsklingen köpte hem.. Snart klar, mums...
ha det bäst!
Det kanske är solen som gör det men jag mår så jävla bra just nu även fast jag är sjukt bakis, orkar itne ens sitta i den underbara solen :( Men ärligt talat så är det mina vänner som får mig att skina, dom lyfter upp mig så att jag känner att jag hör hemma någonstans, det är sjukt hur mycket jag inte visar för dem, jag skulle kunna ge dem hela världen om jag kunde! Kärlek på er, ni vet vilka ni är!
Valborg, jag lääängtar, jag ska på förmodligen årets bästa fest (2 dygn ju!) och festa gärnet, vi får se hur det går men det kommer vara kul! ;) Jag orkar inte skriva mycket, väntar på min lasange som älsklingen köpte hem.. Snart klar, mums...
ha det bäst!
soffpotatis
nu ska jag försöka dra mig i kragen.. även fast jag fick ett ganska stort utbrott på jobbet igår.. Jag skäms så mycket när jag får sånt för jag kan verkligen inte hjälpa det och jag känner mig så dum som blir otrevlig.. nåt att jobba på
jag vill bli mer "aktiv" eller vad man ska säga.. men det verkar inte min kära vilja.. tv tv tv tv.. usch.. jag får dumma tankar ibland men försöker att putta bort dom, men man kan itne låta bli att tänka på hur det vore om man inte hade träffats.. tyvärr så hade jag nog varit den jag var för 2 år sen, glad, pigg, och alltid med på allt..
Han fick mig att lära känna mig själv och det var dåligt, men det skulle hänt såsmåningom så det är väl lika bra att göra det när man är 18.. Jag har tappat min sociala förmåga helt och jag vet inte hur jag ska återuppta den.. hoppas jag klarar av det här själv.. men jag tvivlar, även fast det är det enda jag inte får göra just nu..
fan, varför blev det såhär
jag vill bli mer "aktiv" eller vad man ska säga.. men det verkar inte min kära vilja.. tv tv tv tv.. usch.. jag får dumma tankar ibland men försöker att putta bort dom, men man kan itne låta bli att tänka på hur det vore om man inte hade träffats.. tyvärr så hade jag nog varit den jag var för 2 år sen, glad, pigg, och alltid med på allt..
Han fick mig att lära känna mig själv och det var dåligt, men det skulle hänt såsmåningom så det är väl lika bra att göra det när man är 18.. Jag har tappat min sociala förmåga helt och jag vet inte hur jag ska återuppta den.. hoppas jag klarar av det här själv.. men jag tvivlar, även fast det är det enda jag inte får göra just nu..
fan, varför blev det såhär
self pity
Jag strävar fortfarande efter en mening.. Jag har ingen som helst "uppgift" att fylla för tillfället, och det vänder mig upp och ner. Jag söker ett syfte som är större än mig själv, jag talar inte om nåt religöst, jag menar åt mig själv. Jag vill göra skillnad på nåt sätt, just nu lagar jag mat åt människor som har råd med en sallad med 3 ingredienser för 150kr till lunch och det är endast för att kunna ha lite frihet i detta problematiska samhälle
.
Min potetial är inte - och kommer inte bli på ett tag - uppfylld. Att volontärarbeta kostar, så inte ens den viljan kommer fram. Jag skulle kunna vidga mitt liv åt att ta hand om skadade och utrotningshotade djur, men jag lärde känna mig själv försent, och dessutom kostar 6 veckor av gratisarbete 40 000. Vem har 40 000 att lägga ut, bara sådär?
Min dröm är att ta hand om djur eller människor, inte verktyg. Att ta hand om folk som verkligen behöver min hjälp är något jag vill och kommer göra i en stor del av mitt liv, om det betyder att jag skänker hälften av min lön till organisationer eller om jag går runt på vintern och delar ut varna kläder till behövande spelar ingen roll men jag behöver det där, hjälpandet. Jag behöver känna mig behövd och det känner jag inte nu.
Jag drar ständigt ner mig själv i detta stora svarta tomrum, men jag har min kärlek brevid mig och jag tar det förgivet. Dags att ta ett steg tillbaka och se helheten, sluta tycka synd om mig själv. Lättare sagt än gjort, även fast jag föraktar självömkan.
We are all hypocrites
.
Min potetial är inte - och kommer inte bli på ett tag - uppfylld. Att volontärarbeta kostar, så inte ens den viljan kommer fram. Jag skulle kunna vidga mitt liv åt att ta hand om skadade och utrotningshotade djur, men jag lärde känna mig själv försent, och dessutom kostar 6 veckor av gratisarbete 40 000. Vem har 40 000 att lägga ut, bara sådär?
Min dröm är att ta hand om djur eller människor, inte verktyg. Att ta hand om folk som verkligen behöver min hjälp är något jag vill och kommer göra i en stor del av mitt liv, om det betyder att jag skänker hälften av min lön till organisationer eller om jag går runt på vintern och delar ut varna kläder till behövande spelar ingen roll men jag behöver det där, hjälpandet. Jag behöver känna mig behövd och det känner jag inte nu.
Jag drar ständigt ner mig själv i detta stora svarta tomrum, men jag har min kärlek brevid mig och jag tar det förgivet. Dags att ta ett steg tillbaka och se helheten, sluta tycka synd om mig själv. Lättare sagt än gjort, även fast jag föraktar självömkan.
We are all hypocrites
Orättvist
Jag har bäddat ner mig själv i regnmoln, utan att ens skapa en utsikt för regnbågen
Det är sjukt hur en person kan känna mig så bra som han gör, han står ut med att bo med mig, jag som har PMS till förnamn.. Jag är sjuk i huvudet, med mina ångest och panik attacker, och sättet jag kan anklaga honom på är hemskt. Jag dricker vin mitt på dagen och stannar hemma från skolan för en spliff, jag vet inte vad som har hänt, jag som alltid har skött skolan har fått en varning från CSN. Jag tyckte först att det var hans fel, att jag har blivit så lat men det är det inte.. Jag har märkt att min pappas gener kommit ikapp mig, såhär snabbt..
Jag kommer aldrig kunna bli som förut. Den självsäkra tjejen som alla var vän med, som pratade med allt och alla och festade varje helg utan att ens tänka på hur folk såg på mig. Jag gråter när jag tänker på hur mycket jag har förändrats, men det finns inget jag kan göra, solstrålen jag var förut har bleknat.
Uppmuntrande att jag vet att jag kommer få leva med det här hela livet, tur att jag har nån som vet alla mina hemlisar som jag skämts för, som jag har förträngt under hela min berg- och dalbana till uppväxt..
Jag önskar att jag kunde vara normal, men ändå inte. Det är ju trots allt det som är "charmen" med mig tydligen, men jag tänker alltid på vad folk tycker om mig jag försöker göra alla nöjda men det går inte, det är omöjligt. Jag förstår inte hur folk kan må så bra hela tiden? Med all den energi folk runomkring mig har hade jag kunnat varit den lyckligaste på jorden men jag verkar inte kunna absorbera den dyrbara energin som jag behöver så mycket.
Min hjärna analyserar allt, och likt en onykter Charlie Sheen känns det som om jag glider iväg mer och mer från mitt välmående och sakta sakta lutar mig mot min psykiska ohälsa. Jag hatar att tycka synd om mig själv, det är verkligen en av de värsta sakerna jag vet..
Ostabil som ett korthus på stranden fortsätter jag att kämpa för att falla in i mina gamla mönster..
Jag är bakåtvänd människa
Det är sjukt hur en person kan känna mig så bra som han gör, han står ut med att bo med mig, jag som har PMS till förnamn.. Jag är sjuk i huvudet, med mina ångest och panik attacker, och sättet jag kan anklaga honom på är hemskt. Jag dricker vin mitt på dagen och stannar hemma från skolan för en spliff, jag vet inte vad som har hänt, jag som alltid har skött skolan har fått en varning från CSN. Jag tyckte först att det var hans fel, att jag har blivit så lat men det är det inte.. Jag har märkt att min pappas gener kommit ikapp mig, såhär snabbt..
Jag kommer aldrig kunna bli som förut. Den självsäkra tjejen som alla var vän med, som pratade med allt och alla och festade varje helg utan att ens tänka på hur folk såg på mig. Jag gråter när jag tänker på hur mycket jag har förändrats, men det finns inget jag kan göra, solstrålen jag var förut har bleknat.
Uppmuntrande att jag vet att jag kommer få leva med det här hela livet, tur att jag har nån som vet alla mina hemlisar som jag skämts för, som jag har förträngt under hela min berg- och dalbana till uppväxt..
Jag önskar att jag kunde vara normal, men ändå inte. Det är ju trots allt det som är "charmen" med mig tydligen, men jag tänker alltid på vad folk tycker om mig jag försöker göra alla nöjda men det går inte, det är omöjligt. Jag förstår inte hur folk kan må så bra hela tiden? Med all den energi folk runomkring mig har hade jag kunnat varit den lyckligaste på jorden men jag verkar inte kunna absorbera den dyrbara energin som jag behöver så mycket.
Min hjärna analyserar allt, och likt en onykter Charlie Sheen känns det som om jag glider iväg mer och mer från mitt välmående och sakta sakta lutar mig mot min psykiska ohälsa. Jag hatar att tycka synd om mig själv, det är verkligen en av de värsta sakerna jag vet..
Ostabil som ett korthus på stranden fortsätter jag att kämpa för att falla in i mina gamla mönster..
Jag är bakåtvänd människa
