self pity
Jag strävar fortfarande efter en mening.. Jag har ingen som helst "uppgift" att fylla för tillfället, och det vänder mig upp och ner. Jag söker ett syfte som är större än mig själv, jag talar inte om nåt religöst, jag menar åt mig själv. Jag vill göra skillnad på nåt sätt, just nu lagar jag mat åt människor som har råd med en sallad med 3 ingredienser för 150kr till lunch och det är endast för att kunna ha lite frihet i detta problematiska samhälle
.
Min potetial är inte - och kommer inte bli på ett tag - uppfylld. Att volontärarbeta kostar, så inte ens den viljan kommer fram. Jag skulle kunna vidga mitt liv åt att ta hand om skadade och utrotningshotade djur, men jag lärde känna mig själv försent, och dessutom kostar 6 veckor av gratisarbete 40 000. Vem har 40 000 att lägga ut, bara sådär?
Min dröm är att ta hand om djur eller människor, inte verktyg. Att ta hand om folk som verkligen behöver min hjälp är något jag vill och kommer göra i en stor del av mitt liv, om det betyder att jag skänker hälften av min lön till organisationer eller om jag går runt på vintern och delar ut varna kläder till behövande spelar ingen roll men jag behöver det där, hjälpandet. Jag behöver känna mig behövd och det känner jag inte nu.
Jag drar ständigt ner mig själv i detta stora svarta tomrum, men jag har min kärlek brevid mig och jag tar det förgivet. Dags att ta ett steg tillbaka och se helheten, sluta tycka synd om mig själv. Lättare sagt än gjort, även fast jag föraktar självömkan.
We are all hypocrites
.
Min potetial är inte - och kommer inte bli på ett tag - uppfylld. Att volontärarbeta kostar, så inte ens den viljan kommer fram. Jag skulle kunna vidga mitt liv åt att ta hand om skadade och utrotningshotade djur, men jag lärde känna mig själv försent, och dessutom kostar 6 veckor av gratisarbete 40 000. Vem har 40 000 att lägga ut, bara sådär?
Min dröm är att ta hand om djur eller människor, inte verktyg. Att ta hand om folk som verkligen behöver min hjälp är något jag vill och kommer göra i en stor del av mitt liv, om det betyder att jag skänker hälften av min lön till organisationer eller om jag går runt på vintern och delar ut varna kläder till behövande spelar ingen roll men jag behöver det där, hjälpandet. Jag behöver känna mig behövd och det känner jag inte nu.
Jag drar ständigt ner mig själv i detta stora svarta tomrum, men jag har min kärlek brevid mig och jag tar det förgivet. Dags att ta ett steg tillbaka och se helheten, sluta tycka synd om mig själv. Lättare sagt än gjort, även fast jag föraktar självömkan.
We are all hypocrites
Kommentarer
Trackback
